...en kvinna vid namn Jenny och så länge som hon kunde minnas så hade hon haft en faslig otur med just cyklar. Det var bla den där cykeln i familjens sommarstuga när hon var liten, som kedjan hela tiden hoppade på. Hon minns gånger då hon inte fått stopp på cyklar och när cyklar tyvärr fått stopp PÅ henne.
Den här oturen fortsatte även när hon växte upp.
Hon hade en begagnad, silverfärgad cykel som hon hade fått från sin morfars bror. Det var henne första riktiga vuxencykel och den susade hon nerför backar, med en fart som fick henne att känna sig som ett med vinden. Den var henne trogen många år och fungerade i stort sätt felfritt.
Tills det år hon fyllde 21.
Hon var inne på sitt andra jobb som personlig assistent och var i stort sätt tvungen att ha en cykel. Det var då den silverfärgade cykeln la av. Det var hjulen, kedjan, och gud vet allt som bara sket sig hela tiden. Hon började då låna sin mors cykel. Modern använde den ändå inte och den funkade fint till Jenny. Tills även den, inom loppen av ett halvår, började krångla. Både däck och slangar fick bytas och till sist gav bakhjulet helt upp. Det gick helt enkelt inte att cykla på den längre.
Det var då Jenny förstod att det kanske var bättre att skaffa en helt ny cykel. Men som den lågavlönade timvikarien hon var så fick det bli en billig och då föll valet på ICA. De sålde just då Dacke-cyklar får ca 1700kr vilket passade hennes plånbok bra. Hade hon bara vetat det hon vet i dag så skulle hon nog ha tänkt sig för både en och två ggr innan hon till slut hade kommit fram till att det nog varit bäst att inte köpa den.
Redan från början så började styret att krångla. Hur många ggr och hur hårt hennes bror och sambo än drog åt så släppte styret efter ett tag. Det tillsammans med en del småfel gjorde att cykeln fick lämnas in på ICA igen för att fixas. Det dröjde veckor innan hon fick tillbaka den, men när hon väl fick det så trodde hon att allt skulle vara bra.
Det var våren -08, Jenny hade bara några månader innan börjat på sitt nuvarande jobb, då hon en morgon fick vara med om en störtdykning. Hon hade märkt ett par ggr innan den här dagen att kedjan på cykeln inte var som den skulle. Men just den här morgonen, när hon var i full fart nerför en lång backe, så hoppade den. Visst det fanns en handbroms, men som den skitcykel det var så fungerade den inte, den hade inte klarat vintern.
Hennes alternativ vid den här tidpunkten var att fortsätta nerför och bara hoppas hoppas att det inte kom ut någon bil från någon av tvärgatorna, att slänga sig åt sidan och glida på grus och asfalt tills hon stannade, eller att göra som hon då gjorde: Att styra upp för gräsmattan på hennes högra sida och hoppas på att buskarna i trädgården skulle ta emot henne.
Det gjorde dem inte.
I stället for hon rakt över buskarna och landade med händer och ansikte rakt ner i den hårda marken. Cykeln den kom efter och träffade henne i ryggen. Minnet just här är lite suddigt för henne, men hon minns att hon försökte ropa men inte fick rösten till att bära. Att hon kunde se hur blodet rann från hennes ansikte ner på backen och att hon spottade grus och gräs. Till slut orkade hon iaf att resa sig upp, samla ihop alla sina saker, till och med knappen som hade slitits av hennes kappa, och ta sig hem.
Resultatet av detta blev en bruten hand som ledde till operation, skadade tänder och revben, hjärnskakning, skrubbsår och 6 veckors sjukskrivning från jobbet.
Skitcykel tyckte hon och sa till sig själv att aldrig mer sätta sig på den.
Men med tiden läkte alla hennes skador och inom ett år var hon uppe på cykeln igen. Om än dock väldigt försiktigt i backar.
Cykeln var lagad, men förtroendet var brutet.
Tiden går och det gör cykeln också. Tills lysena slutar ett fungera, de nya lysena blir stulna gång på gång, det blir hål på bakdäcket och kedjan börjar hoppa igen.
Fastän Jenny och hennes man, sen ett halvår tillbaka (tihi), fixar däcket och spänner kedjan så funkar det inte. Kedjan fortsätter att hoppa, det låter lustigt om den och hela cykeln känns sned.
För tredje gången sen hon köpte den förbannade cykeln så lämnar hon in den. Den här gången kostar det ännu mer. Två nya däck vara bara en sak som stod på menyn. Men vad "gubben" än gjorde så funkade den iaf igen. Tja, sånär som på att växlarna bara fungerar när det är milt ute och att den annars fastnar på 2:an och växeln slirar då och då.
I morse dock, när Jenny som vanligt kommer ut från sitt hem och ska cykla till jobbet, är den borta. Cykeln står inte där hon hade ställt den i fredags. Bara borta!
Jävlar förbannade balle! För att bara nämna några finkänsliga ord som kom ur hennes mun staxt efter upptäckte. Det var bara till att sätta benen i "vevning" och gå till jobbet.
Mirakulöst nog kom hon inte för sent och dagen går sin gång. På vägen hem kommer dock tanken upp i hennes huvud att hon kanske bara var så otroligt tankspridd i fredags att hon hade lämnat den utanför ICA? Nä... Inte troligt, men kolla kunde hon ju, det behövde ändå handlas. Sagt och gjort, hon styrde stegen mot ICA och blir inte så värst förvånad när cykeln inte står utanför. Men Jenny går iaf in och handlar det hon ska och när hon kommer ut sveper hon ännu en gång med blicken över alla cyklar.
Och där, tvärs över gatan, vid bion, ligger en cykel omkullvält med en sadelmuff på. Hon går närmare och ser att det faktiskt ÄR hennes skitcykel! För första gången någonsin blir hon faktiskt glad över att se detta missfoster till cykel!
Så till alla cyklar här i världen, till alla som stjäl, vandaliserar cyklar och allt annat som har med cyklar att göra: Jenny må svära och gorma att hon ALDRIG mer kommer att sätta sig på en cykel mer i hela hennes liv och definitivt inte Dacke-cykeln! Men förr eller senare så gör hon det ändå för det ska ni veta, hon är en riktigt envis jävel!
The End
Stackars gubben min... Andra dagen han ligger i magsjuka nu. Och dessutom har han fått feber. Det går inte att göra annat än att känna sig hjälplös. Jag vill ju göra allt för att han ska må bättre, men tyvärr så finns det ju knappt något att göra. Jag ger honom vätska, någon skorpa då och då, hämtar saker åt honom och tömmer hans hink. Men inget får honom att må bättre ju. =( Nej, i mon när vi vaknar så ska han må bra igen. Det har jag bestämt!
