Den senaste tiden

Ja, nu var det ju ett tag sedan jag skrev något här. Det har hänt både mycket och lite. Det har gått lite i perioder. Men i stället för att skriva en massa så tänkte jag skriva lite men med bilder till. Måste ju få visa upp lite bilder från min digitalkamera... ;o)

Först av allt så har jag ju flyttat. Peter och jag flyttade ihop den första oktober:
Så här såg lägenheten ut innan vi fick dit alla saker:

Den här bilden tog jag med mest för att visa hur det ser ut vid fönsterna. Innan alla fönster så går väggarna ut lite, vilket ger dessa mycket mysiga krypin. Tyvärr får det de 60,5 m2 att se lite mindre ut, men det gör inte så mycket.

Det här är vardagsrummet åt det håll där gubben och jag har våra skrivbord. Det är en del av mitt skrivbord man ser på bilden. Det var bland det försat som vi körde dit. Bakom bilden är där vi har TV-hörnan.

Den här bilden tycker jag om, jag tycker köket ser så mysigt ut, fast det är det ju i verkligheten med. Köket är format som en romersk etta (ni vet ett stort T med "golv"). Där jag står och tar bilden är där vi har Peters fina köksbord med kökssoffa och stolar, sedan kommer "avdelningen" som består av ett städskåp och kyl o frys på ena sidan och ett skåp och skafferi på andra. Efter det kommer diskbänken, spisen osv. Det är dessutom två fönster i köket, men dem syns inte här, de sitter på vänster sida.

Här har vi fått dit en av våra bokyllor och min underbara bror John är redan i gång med att skruva ihop dem så att vi kan sätat upp lite.

Sedan tyckte dem att det började bli lite för mörkt, så John och Peter hjälptes åt att sätta upp en lampa. Och nej, det är inte något drickbart Peter håller i handen utan ett ljus så att de ska kunna se något (man ser inte det för kamerans fina blixt, men det var ganska mörkt i rummet).

Till helgen den veckan var det dags för den riktiga flytten. Då kom min morfar och morbror B-E med släp för att kunna få hit de stora möblerna. Sedan skulle saker och ting sättas ihop med.

Här är John, morfar och B-E i full färd med att sätta sätta ihop Peters och min säng. Det syns lite på morfars min att de inte var så glada över att jag stod jämde och blixtrade med kamera hela tiden.

Peter var heller inte så glad åt det. Han är överhuvudtaget inte så glad över att jag tar en massa bilder på honom. Men det gör jag iaf... ;o)

Sedan stod morfar och B-E en lång stund och diskuterade hur sängen skulle sitta ihop. Skulle de skruvarna vara där eller där? Jag kan avslöja att på kvällen när jag skulle lägga mig i den så brakade den ihop. Det var mittenstången som inte redigt satt som den skulle.

Sedan blev John och Peter så trötta att de lade sig en stund på sängen. De tyckte den var skön.

Dagen efter var det dags för städning av den gamla lägenheten. Men det ville inte John, morfar och B-E hjälpa till med. Undrar varför... Däremot hjälpte mormor och mamma till som vanligt.

Här är Peter i full fart med att först öppna fönstret och sedan sätta i gång med att tvätta det. Man kan även sen en glimt av min mormor genom rutan till vänter i den övre bilden där hon försöker gömma sig för kameran. =o)

När man var klar med den städningen så var det bara att återvända det det nya hemmet och börja med den städningen. Det kändes som det aldrig skulle ta slut.

Här är vardagsrummet igen, fast med betydligt mycket fler saker. Men det här är ändå inte bilder på när det såg ut som värst. De här bilderna är tagna den 5:e oktober, dagen innan jag fyllde 20 och skulle få mor, bror och mormor på besök för lite tårt-ätande.

Jag skulle också baka lite smarrigt, vilket kändes väldigt lätt att göra när alla kökssaker var nerpackade (tja, förutom det Peter och jag använde de dagarna vi hade bott där).

På min födelsedag unnade jag mig en hårklippning. Färgade håret gjorde jag hemma, som alltid.

Vi hann iaf färdigt med iordningställandet av alla saker i lägenheten (om man inte öppnade skåpen...) tills den 6:e och här sitter vi nu och äter av den goda chokladtårtan (det är mor min som man ser en bit av).

Till helgen kom det några fler från familjen på besök. Vi var då jag, Peter, mor, bror, morbror B-E, mormor och morfar som satt och åt smörgåstårta. På den övre bilden syns John och B-E, och på den nedre mormor och morfar.

Här sitter jag i mitt nya fina förkläde med matchande bordstabletter som jag fick från sambons familj i present. Tack så mycket!

Efter ca två veckor i den nya lägenhetn var det dags för katterna att komma dit. Mamma och jag har ju sex katter tillsammans: Zoomer och Sussie (och deras barn) Lillan, Topsy, Bus och Jeppe. Jag "tog" (egentligen ville jag har alla katter, men det gick ju inte) Zoomer (självklart, det var/är ju min katt från början) och de två flickorna, Lillan och Topsy.

På den övre ligger Zoomer på en banankartong i mammas lägenhet innan jag flyttade. Katterna älskade att ligga i hålet som är på ovansidan, särskillt på de kartonger som var högst upp (vi staplade dem så en del "staplar" blev ganska höga). Och på den nedre bilden ligger Topsy och Lillan och gosar lite på en stooor kudde inne i Peters och mitt sovrum.

Just den stoooora kudden i sovrummet är ganska populär hos katterna. Här ligger Lillan och sover på den och på andra bilden ligger hon och gosar med Zoomer på den.

Här har Zoomer roligt med en klösbräda inne i vardagsrummet.

Men mamma och jag har bestämt att vi egentligen är "mattar" till alla katter även om de är nu är "delade".

Så nu finns Bus, Sussie och Jeppe hos mamma. Visserligen är det lite skönt att "bara" ha tre katter , men jag saknar dessa ganska mycket.

Ville ha med de här bilderna med. Jag tycker Bus och Sussie är så söta här.

Det här är också en sådan söt bild. Just detta är Lillan och Zoomer, men alla tre ligger så här ibland.

Dagen efter att vi hade fått hit katterna kom Peters familj på besök för att se på den nya lägenheten. Peters far och mor från Öland och hans syster och hennes pojkvän från Linköping.
Zoomer och Lillan som är ganska fega av sig stannade under soffar hela tiden medans familjen var på besök. Topsy tittade fram en gång, men eftersom hennes far och syster tyckte det var bättre att stanna under soffan så ville hon vara där med.

Här serverar Peter, sin syster och hennes pojkvän, kaffe medan jag hänger på. På den nedre bilden sitter Peters far Lasse medan Peter själv står och iaktar sin mor Gunilla (det är hon som har tagit dessa två bilder samt bilden här nedan).

Senare bjöd hans föräldrar oss alla på mat på Kwang chow. Mums!

Den 24:e oktober fyllde min morbror B-E 50 år. Hipp, hipp hurra och Grattis! Den helgen var vi och firade honom.

I detta paket (på den övre bilden) fanns det ett par tofflar med hjärtan på (Peter och jag letade efter filttofflor men hittade tyvärr inga) och ett par läsglasögon i högsta styrka (notering: B-E använder inte glasögon) Dessutom fick han en käpp med "guld" handtag av sin mor. Allt som behövs när man fyller 50... ;o)
På den nedre bilden... Tja, han ville se om han kunde lista ut vad det var i genom att skaka lite på det.

Och alla var vi där för att fira.

Mamma...

...John...


...mormor...

...morfar...


...Peter...

...och jag.
Men eftersom jag inte ville släppa ifrån mig kameran fick jag ta kort på
mig själv (därav den något oskarpa bilden...).

Efter den goda tårtan satte några av oss i stoffan och andra gick runt och kollade lite. B-E var en av dem som satte sig i soffan, han hade ju redan sett sin lägenhet. Och morfar var lika glad som vanligt.

Jag passade på att skala av lite hår från Peter.

Visst har jag fina morföräldrar!?

För att göra ett stort hopp... I morse satt Peter och jag vid köksbordet för att äta några mackor.

Det tyckte Lillan var en väldigt bra idé, så hon, som annars avskyr att vara i famnen på någon, hoppade upp i Peters knä för att tigga lite.

Sedan tyckte Peter att eftersom jag hade tagit bilder på honom så skulle han ta några på mig också. Den övre bilden illustrerar hur jag ville se ut på korten, men sedan kom Lillan och nästan hoppade upp i famnen på mig och då kunde jag ju inte ha händerna framför ansiktet.

När Peter hade lämnat matbordet tog Lillan hans plats, hon tänkte väl att om Peter fick mat när han satt där så kanske hon skulle få det med.

Sedan upptäckte Topsy och Zoomer vad som fanns på matbordet.

Och sist men inte minst, lite fler bilder:

Topsy kände sig lite äventyrlig så hon bestämde sig för att se vad som fanns i slutet av plast-tunneln.

En kväll för kanske en vecka sedan eller något, titta min bror in och sedan satt vi hela kvällen och större dalen av natten och bara pratade strunt och tittade på TV.

De här bilderna kommer jag inte ihåg när de togs, men jag tycker om dem. Synd bara att inte hela Peter kom med på den övrebilden. Annars hade det varit en helmysig bild.

Jaja, nu tror jag att det är nog med bilder för i kväll. Ska hitta på något annat än att sitta framför datorn nu.

God kväll på er alla! Och Grattis till alla fäder!

Got my diggi!

Japp, nu har jag fått den. Min första digitalkamera! ;o)
Jag hade ju fått besked från Hegethorns att det skulle ta ca 2-3 dagar innan jag fick kameran. Det tog 1 dag. Så jag rekomenderar dem varmt.

I fredags var vi alltså och hämtade ut den och då var jag, min mor, bror och Älskling på väg till Eksjö för att gå på bio. Liftaren Guide till Galaxen gick där och vi har alla gått och väntat på att få se den. Skulle vi vänta tills den kom till Tranås, skulle vi väl få vänta i evighet (säger jag och så kommer den säkert om ett par veckor...).
Filmen var bra, man skrattade flera ggr. Men om man läst boken (böckerna) så förväntar man sig mer, mycket mer. Dessutom var det mycket som inte stämde. Men men, det är ju Disney som gjort den så de "måste" väl ändra en del.

I morgon är det jobb igen. Känns lustigt att jobba efter att ha varit hemma i en vecka.
När vet man egentligen när man ska stanna hemma för ens egen skulle och för "de äldres" skull?
Nu har jag väl varit hemma för min egen skull. Pga hostan har jag inte kunnat sova om nätterna, så fort jag gjort något så har jag blivit matt och trött och jag har haft huvudvärk med jämna mellanrum.

Men om man är förkyld och tycker att man ändå kan gå till jobbet, man behöver pengarna och man skulle ändå ha tråkigt hemma. Ska man verkligen gå? Om man råkar smitta någon av de boende kan ju de bli mycket värre än vad man själv var.
Ja, jag vet inte.

Denna natt som varit, var sista natten hemma innan Peter och jag flyttar. Nu sover jag ju hos honom tills lördag (ev fredag) då vi flyttar.
Men det ska bli intressant den här veckan. Peter har packat 2 kartonger (som han nog får packa om efterson de är alldeles för tunga...) och inget mer (iaf just nu). Så han ska packa hela lägenheten på ca 4 dagar och sedan ska vi städa den. Dessutom är det hans tur att diska... ;o)

Nej, nu ska jag slänga ihop mina grejer och åka till Älsklingen. Måste ju se till att han äter mer än de miniskorpor som han livnärt sig på sen i går (har jag inte rätt Peter?).

Diggidigg

Någon gång nästa vecka (om jag har tur) kommer jag att vara ägare till en digitalkamera. Det kommer inte att vara världens bästa kamera precis, men fullt tillräcklig för tillfället.
Visserligen älskar jag min Canon (analog systemkamera), för alla möjligheter man har med den. Men med en digitalkamera slipper jag att direkt tänka på kostnaden för alla dessa kort jag tar. Dessutom kan jag se bilderna direkt och de bilder jag vill ha som papperskopia skickar jag bara i väg och får hem dem för bara 1.19kr/bild. =o)
Räkna med att jag kommer att lägga upp en massa bilder här nära jag har fått kameran!

Bara 8 dagar kvar nu.
Helt otroligt hur tiden kan gå så sakta fast den går så fort...
I dag får de som bor i vår nya lägenhet tillgång till sin nya lägenhet. Jag skulle tro att de vill ha helgen på sig att flytta och städa, kanske någon dag extra ändå. Sedan ska Tranås Bostäder besiktiga lägenheten och efter det får vi nycklarna. Vi borde få tillgång till lägenheten lite tidigare.

Det ska även bli skönt med en bredare säng. Inte för att jag har något emot att vara nära älsklingen, men i bland blir det lite väl varmt. Eller som jag märkt de senaste nätterna: Nu när jag hostar mycket (pga förkylning och så) har jag svårt att sova vilket medför att jag vänder och vrider på mig, går på toaletten, går för att dricka vatten osv. Varje gång är jag rädd att jag ska väcka Peter så att han inte får sova ordentligt. Med en bredare säng behöver jag inte vara lika orolig.

Nåväl, ska nog ta mig ett äpple nu.

15:34
De ringde om min kamera för en stund sedan. Den ska komma på måndag eller tisdag och eftersom jag får pengar på tisdag så kommer jag då att ha en digitalkamera! ;o)

Bara 2 veckor kvar!!!

Japp, om två veckor (kanske någon/några dagar tidigare) flyttar Peter och jag äntligen in i vår lägenhet.
Då blir det mye stök och stim kan jag lova. Det ska packas, städas, flyttas, packas upp, placeras osv. Sedan när vi fått någorlunda ordning på allt ska jag sy gardiner och kuddfodral och dessutom hinna baka för bara några dagar efter vi har flyttat in fyller jag. Sedan kommer tre små(?) katter som flyttar in hos oss.
Synd att man ska hinna med och jobba också. Tänk vad mycket tid man skulle ha om man inte hade ett jobb. Men å andra sidan skulle jag inte kunna flytta om jag inte hade ett jobb så det går på jämt ut.

I dag har jag mått skit hela dagen. Varit kallsvettig, hostat, yr, matt mm. Så efter lunch gick jag inte tillbaka till jobbet. Jag la mig på sängen och sov i ca en och en halv timme. Efter det kändes det faktiskt lite bättre.
Och gulliga Peter: Under den tid vi båda var hemma på lunchen låg han jämte mig på sängen och höll om mig. Det var väldigt mysigt och var verkligen något jag behövde just då. Dessutom erbjud han sig att göra i ordning te till mig och hämta huvudvärkstabletter innan han gick tillbaka till jobbet. =o)

Nä, nu orkar jag inte skriva mer för denna gång.

Lite om hår

Japp, då är man tillbaka till sitt gamla jag i håret igen. Kort och väldigt rött. =o)
I torsdags, på lunchen, gick jag och klippte mig. Jag hade med mig en bild på hur jag ville att håret skulle bli. Jag visste att jag inte kunde få håret precis som på bilden, men jag hade ju förväntat mig att det iaf skulle finnas en likhet... Ja, ja, inte så farligt. Visst kan håret emellanåt verkligen se ut som en tant-frisyr, men "puffar" jag bara till det bra så tycker jag faktiskt att det ser ganska bra ut.
Lite synd är det att pojken inte blev så förtjust i det. Han gillade det bättre när det var långt. Men, det är ju inte han som ska ha håret. =o)

Sedan har jag färgat håret också. Valde en mörk röd med aningen ljusare slingor i. Blev inte dumt alls, enligt min mening.

På tal om hår... Jag tänkte skriva upp en överenskommelse som Peter och jag har gjort.
Jag har ibland skämtat om att jag vill raka av mig allt hår. Peter blir lika förfärad varje gång men säger att han inte kan hindra mig, men snälla...
För min del så handlar det om rökning. Peter längtar ibland efter att ta ett bloss, men det skulle jag verkligen inte gilla eftersom jag har lite svårt med röken. Men samma här, skulle han bestämma sig för att börja röka igen så kan ju inte jag hindra honom.
Så så här lyder överenskommelsen: Börjar Peter att röka så rakar jag av mig håret. Skulle jag raka av mig håret så börjar Peter att röka igen.

Jaha, fyra dagar kvar tills Peter och jag åker till öland för att besöka "svärföräldrarna". =o) Det ska bli väldigt roliga. Har dessutom aldrig varit på Öland.

Nänä, ska snart ta och åka till pojken nu (sitter hemma hos mor min). Har ju inte träffat honom sedan i fredags! Förfärligt! ;o)

Förresten, här följer några bilder jag vill dela med mig. De är inte bra, men det ser ni nog.

Zoomer o Lillan myser


Lillan


Sussie


Zoomer o Jeppe


Zoomer

Tanden och jobbet

Ja, jag kan ju börja med att säga att tanden är näst intill helt bra. Tyvärr ska jag tillbaka till tandläkaren i slutet av augusti och fylla igen. Just nu har jag medicin i tanden som ska ta död på alla bakterier (hade en kraftig inflammation under den förra rotfyllningen jag gjorde på samma tand...) och så gjorde dem bara en provisorisk lagning.

Jag vet inte vad som är vanligt vid en rotfyllning, men förra gången jag gjorde en så var tandläkaren väldigt noga med att det var ordentligt bedövat innan han ens började peta på tanden. Den här gången fick jag ingen bedövning alls. Han började borra, spände upp den blåa gummiduken, smetade på bakteriedödande medel och sedan satte igång med det som verkligen gjorde ont, den s.k. "slipningen".
När det gjorde som ondast och tårarna bara strömmade, försökte jag att tänka på att det onda skulle vara över efter det här. Men jag kan ju inte direkt påstå att det lindrade, även om det kändes skönt att tänka så.

När det var över sa dem åt mig att ligga still ett tag efter att dem tagit bort gummiduken. Och när de tagit bort det förstod jag varför. Det gjorde inte det första gången, men den här gången snurrade det jättemycket.
Jag vet inte riktigt hur jag klarade det, men efter det så gick jag ut till receptionen, betalade hälften (resten kunde jag betala nästa gång jag kom) och gick sedan vidare ut på parkeringen där mamma stod och väntade. Och precis som jag var för Peter dagen innan, var jag väldigt tacksam över att mamma var där.
Sedan satte jag mig i bilen. Det var då det brast och jag illipade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så ont gjorde det.
Mamma skjutsade mig tillbaka till Peters lägenhet där jag tog ett par panodil, lade mig på sängen och lipade ca en halv timme innan jag slocknade.
När jag vaknade sedan hade Peter precis kommit hem och jag hade knappt någon värk alls i tanden för första gången på över en vecka.
Några dagar efter det kunde jag t.o.m. börja tugga med tanden (innan fick jag t.ex. skära mackorna i bitar och stoppa in i munnen innan jag kunde börja tugga dem) och nu känner jag ingenting.

Jobbet på Södermalm går utmärkt. Jag var på Malmen i ca 3 veckor och nu ska jag vara på Söder i lika många veckor innan jag går tillbaka till Malmen. I början trivdes jag knappt alls på Söder. De som jobbade där tog inte "in" mig så mycket , de såg mig mest som en sommarjobbare som inte gjort något inom vården innan. Var ganska tråkigt eftersom jag mest bara tittade på då. Men nu, när de som varit på semester kommit tillbaka kan jag inte avgöra om jag trivs bättre på Söder eller på Malmen.
Jag får själv ta upp en del av dem och ska en vårdare lära mig något så förklara dem hur jag ska göra under tiden jag gör det, i stället för att bara visa mig eller säga till mig att göra det. Det tycker iaf jag är det bästa sättet att lära någon.

Men jag måste säga att jag saknar de boende på Malmen. Allihopa var de så mysiga och goa.
Fast, jag kommer säkert att sakna de boende på Söder när jag går tillbaka till Malmen. =o)

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är en fördel eller en nackdel. Men nu på Söder har jag fått ett schema, vilket betyder att jag jobbar olika tider. Som den här veckan så börjar jag 7 alla dagar utom onsdag, men sluter 16 måndag och tisdag, 15 på torsdag och 13 på fredag. Och i dag börjar jag inte förräns 13 och slutar 20.30. Tyvärr blir det ju ingen sovmorgon för mig iaf. Först och främst av anledningen att jag måste gå upp tidigt för att somna tidigt så att jag orkar i morgon bitti.
Sedan så måste jag ju se till att pojken kommer upp...
Men det är ingen fara, nu har jag ju fått tid till att tvätta lite.

Vilken skitvecka!

I fredags såg jag fram emot en skön helg i stugan med avkoppling och lite pyssel i trädgården. Dessutom skulle vi ju på Sunhults loppmarknad.
Visst var i stugan, och på loppiset. Men under hela tiden hade jag en grym värk i högra framtanden. Och nu efter helgen... Har fått sjukskriva mig från jobbet både i går och i dag. Jag kan inte göra så mycket. Är trött om dagarna och sover emellanåt eftersom jag inte får göra det om nätterna pga tanden. Jag kan inte äta något som jag måste bita av något på, kan äta hårda saker om jag stoppar det direkt i munnen, men det blir inte mycket då eftersom det snart gör för ont.
Jag avskyr att äta tabletter, gjorde det så ofta under högstadiet pga den nästan kroniska huvud- och magvärken jag hade då. Men de senaste dagarna har jag räknat minuterna fram till nästa gång jag får ta en värktablett. Tyvärr försvinner inte värken helt då, långt ifrån, men den lindrar en aning även om det bara är för en kort stund.

Ringde tandläkaren i går och fick en tid redan samma dag. När jag kom dit frågade de en massa och jag berättade att jag för 4 år sedan hade haft liknande problem med samma tand. Jag skulle till tandläkaren och laga tanden, men de gjorde inget bra jobb så jag fick snart komma tillbaka och göra om det eftersom de inte hade rengjort hålet ordentligt innan de täppt igen det igen. Så fick jag göra en 3-4 ggr innan jag bytte vårdcentral till Nässjö (i samband med att jag började skolan där) där de gjorde en rotfyllning och sedan var allt bra.
I 4 år åtminstone.

Tandläkaren i går (efter gymnasiet bytte jag tillbaka till Tranås) började knacka på tänderna runt ikring den onda och frågade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Sedan knackade han på den onda tanden och jag var nära på att skrika. Sedan knackade han lite runt om igen och sedan på den onda igen. Hade det inte varit just för att det gjorde så himla ont hade jag gett honom en fin blåtira.
Efter det tog han ett kort. Och när han hade tittat på det sa han att kan inte kunde se något som inte fanns där efter rotfyllningen jag gjorde.
Nähä, tänkte jag. Jag inbillar mig väl kanske smärtan då. Men han sa att det antagligen är så att det har blivit något fel under rotfyllningen, som smuts var eller liknande. Det enda han kunde göra var att öppna upp, rengöra och sedan göra om rotfyllningen.

Därefter skulle han slipa bort lite av den tanden och den nedanför så att jag inte skulle komma åt den lika mycket och det skulle göra ond. Och mellan de väldigt onda slipningarna skulle jag tugga och bita igen hårt på ett litet papper som skulle visa om jag kom emot tanden mycket.
Jag skulle alltså tugga och bita igen hårt. TUGGA OCH BITA IGEN HÅRT.
Jag kunde hålla mig tills jag satte mig upp, då kom alla tårarna. Det kändes ganska pinsamt att börja gråta inne hos tandläkaren. Fick dock en kram av sköterskan och en klapp på axeln av tandläkaren. Sedan sa han åt sköterskan att hitta en ny tid så fort som möjligt.
Ska dit i dag kl 14.20.

När jag torkat tårarna gick jag ut till min underbara pojkvän som satt jag väntade i väntrummet. Sedan skulle vi cykla hem. När jag låst upp cykeln började jag att gråta igen. Det kändes som om en hammaren var på och hamrade på tanden. Jag var väldigt glad och tacksam över att Peter fanns där just då.
Tidigare hade han även köpt soppa, glass och jordgubbar till mig... Jag har verkligen haft tur som har träffa honom!

Så nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 14.20.
Jag fasar inte för själva "ingreppet", jag har ju gjort det tidigare och det gjorde inte ont knappt alls. Det jag däremot verkligen inte ser fram emot är tiden innan bedövningen då han säkerligen kommer att pilla på tanden + kostnaden. Jag kommer inte att behöva betala något i dag eftersom de inte kommer att bli klara med tanden, men nästa gång får jag punga ut med mellan 1700 och 1800 kr. Kunde inte det här ha hänt förra året då det var gratis för min del?

Mamma skulle komma in till stan (de är ju i stugan) och handla lite och då skulle hon passa in så att jag kan få skjuts till och från tandläkaren.

Nu ska jag lägga mig ner en stund, tabletten börjar sluta att verka.

Första veckan på jobbet

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här veckan. Jobbig. Lätt. Slö. Fullt upp. Påfrestande. Rolig.
Japp, Jenny har till slut fått jobb.
Kanske inte ett sådant jobb som jag helst ville ha, det är "bara" i 6 månader och inget vidare betalt. Men som jag ser på det: Ett jobb, vara i 6 månader och jag får betalt. =o)
Min titel är egentligen ungdomsresurs, men jag gör i stort sätt samma saker som ett vårdbiträde. Jag har ju sommarjobbat 2 veckor tidigare på ett äldreboende och trivdes ganska bra. Felet var att jag bara var 14-15 år då och fick inte göra så mycket. Nu är jag ju över åldersgränsen. Dock skulle jag behöva gå en kurs i "flytteknik" men alla platser är tillsatta. Får se hur det blir.

Den här veckan och nästa vecka har/ska jag jobba från 7:oo till 16:00 och visst är det segt att gå upp och gå till jobbet när man tidigare kunde ligga och dra sig på mornarna. Men det är bra också. Jag som har sömnproblem periodvis, har aldrig sovit så gott som de här nätterna. =o)
Halva v.28 till v.31 ska jag vara på en annan avdelning än den jag är på nu (det är inte "min" avdelning så glada över, de vill ha mig för mig själv...) och då blir det andra tider. Som tex första dagen då jag börjar 13:00 och slutar 21:15 och dagen därpå jobbar jag 7:00 till 14:30.
När jag kommer tillbaka till "min" avdelning igen ska vi ev göra upp ett schema till mig så att jag får lite olika tider.

Hur trivs jag där då? Ja... I börjar var det lite sådär, jag visste inte vad jag fick och inte fick göra och kände inte en kotte. Nu har jag börjar komma in i det lite mer. Och jag måste säga att jag faktiskt trivs ganska bra. Visst kan det vara lite jobbigt ibland. Det är ju en avdelning för dementa och de flesta av dem behöver hjälp med i stort sätt allt. Fast de är ju så söta också. I bland räcker det med att man kanske säger att det var en fin blus de har på sig och de spricker upp i ett ljuvligt leende.
Sådant tycker Jenny om!

Nu är det 50 minuter kvar tills min mor kommer och hämtar mig. Hela veckan har jag bott hos min pojkvän. Och det är inte bara eftersom jag älskar att vara i närheten av honom, utan även eftersom resten av familjen flyttar upp till sommarstugan nu (dit jag ska när mamma kommer), plus att ifrån hans lägenhet är det bara 3 minuters promenad till jobbet. =o)

Ingen sovmorgon får jag i morgon heller. Nej, då ska vi till Sunhults loppmarknad vid 8. Det är tradition att åka dit varje år. Och dessutom skoj.
Ingen sovmorgon på söndag heller eftersom jag måste gå och lägga mig tidigt på kvällen om jag ska orka upp på måndag.

Nåväl...
Ser fram emot när jag börjar få min lön. Har stora planer då. För det första ska jag skriva in mig på körskolan så att jag äntligen kan ta körkortet. Sedan ska jag leta lägenhet så att jag kan flytta hemifrån, betala av min kamera, köpa ny kamera m.m.

Nä, nä. Nu ska jag packa ihop alla min grejer jag slängt runt i pojkens lägenhet.

Ha en underbar helg!!!

Våran lilla Jeppe

Tisdagen var en mycket lång och hemsk dag. Om ni läst bloggen innan den här vet ni att vi lät kastrera två av våra katter då. Allt gick hur bra som helst tills Jeppe (en av katterna) skulle hoppa upp på en bänk och slog i kulpåsen. Sedan var det en stor pöl av blod nedanför honom och blodet fortsatte att troppa.
Ungefär en halvtimme efter detta (vid halv 6) ringde jag till veterinären för att fråga vad vi skulle göra, det slutade inte att blöda. Men hon sa bara att hon inte trodde att det var någon fara. Jag beskrev hur det bildades pölar och att det troppade, men det tyckte hon ändå inte var någon fara. Vi kunde åka ner till henne om vi ville men jag tyckte inte att det behövdes eftersom hon sa att det var normalt att blöda. Men vi skulle ha åkt dit. Vid halv 9 (tror jag) så började vi ringa runt igen. Veterinären här i stan har inte sitt nummer listat och när vi ringde en privatpraktiserande sa hon bara att hon hade semester så hon kunde inget göra. Mamma förklarade för henne att Jeppe höll på att förblöda, men svarade bara nonchalant att dem inte kunde hålla på att ta emot djur så där och att hon ändå hade semester. Hade det varit jag som ringt henne hade mamma nog fått tvätta munnen på mig efteråt.

Jag vet inte hur många samtal vi ringde runt om till folk. Det var till Mjölby, Eksjö, Nässjö Jönköping, Gränna, Österbymo mfl.
Till Österbymo kom vi faktiskt fram, med de sysslade bara med lantgårdsdjur och kunde inte hjälpa oss. Men hon som svarade var så snäll och orolig, hon och hennes man försökte verkligen hjälpa till så mycket dem kunde. Skönt att veta att det finns sådana personer med.
Sedan fortsatte vi att ringa. Jag tom ringde 112 för att jag hade läst i telefonkatalogen att man kunde det. Men de svarade att de inte längre hade något samarbete med veterinärer.
Det var här som jag bröt i hop och började gråta. Det kändes bara så hopplöst. Mamma fick fortsätta att ringa.
Runt 11-tiden kom mamma fram till någon i Mjölby som hänvisade oss till ett annat nummer som sedan hänvisade till Valla djurklinik i Linköping. De har jour dygnet runt och vid halv 1 var vi framme där.
Med tanke på att mamma är sjukpensionär och varken John eller jag har jobb blev vi skräckslagna när vi fick reda på att bara jouravgiften skulle gå på 1500 kr. Men eftersom vi älskar Jeppe så var det bara att bita ihop och ta ut alla våra pengar.

Väl där följde jag med veterinären och sköterskan in till rummet med Jeppe medan John och mamma väntade utanför. När hon (veterinären) tog upp Jeppe börjar blodet att spruta rakt ut och blicken hon och sköterskan delade sa allt annat än att han skulle klara sig. Därefter vänder hon sig om mot mig och frågar om hon ska prata med mig eller med dem därute. Det är ett under att jag inte bröt ihop igen.
Men det var inte det jag befarade utan bara att vi skulle räkna med att det skulle komma att gå till flera tusen för operationen och om de inte satte igång genast så skulle han förblöda. Han var redan ganska blek.
Vi visste inte hur vi skulle klara av det, men på något sätt skulle det gå, vi tänkte inte förlora Jeppe.

Därefter gick vi tillbaka till bilen och försökte lugna ner oss. Stackars John fick trösta både mamma och mig. Straxt innan 1 åkte vi hem. De skulle ringa när de visste hur det gick.
När vi kom hem möttes vi av alla blodfläckar vi ännu inte hunnit att tvätta upp och satte igång med det. När John kollade telefonen såg han att kliniken hade ring tre ggr (de hade numret till mobilen men det var så dålig teckning) och eftersom det gått så kort tid trodde vi att det var klippt.
Straxt efter det ringde dem igen. John fick svara för han var det ende som kunde prata. Några sekunder in på samtalet visade han tummen upp för mig. Snacka om vilken lättnad man kände!
Operationen hade gått väldigt bra. Han hade förlorat mycket blod men var ung och stark.

Efter en natt utan sömn, med sprängande huvudvärk och svullna ögon gick jag upp vid 8. Jag kunde ändå inte sova. Vid 9 ringde jag mormor för att berätta allt och vid 11 ringde jag kliniken och fick till svar att Jeppe mådde väldigt bra och att han redan ville komma ut ur buren, att han åt glupskt och gick på lådan helt själv. Vid 2 kunde vi hämta honom och ta honom med hem.

Vid halv 2 var vi framme. Vi var oroliga över hur vi skulle kunna få fram 4200 kr som det gick till (+ kostnaderna för medicinen) men som tur va så kunde man teckna ett djurvådarkonto som gjorde en avbetalning möjlig. Nu har vi pengar över till mat också.

Vi blev visade till ett rum där vi sedan fick ta emot Jeppe. Han skrek och ville absolut upp till sin mattes och husses famn. Vi fick turas om att klappa och kramar honom och jag tror aldrig jag har varit så enormt glad över att se en katt.

Väl hemma igen gav sig John och hans bästa vän ut på stan för att hämta ut antibiotikan och köpa lite mat till Jeppe och en krage (vi skulle fått en från kliniken men de glömde bort det).
Så nu ser Jeppe ut så här:

Jeppe med krage

Nu ska vi ge hon en tablett antibiotika två ggr om dagen samt blanda ner en tsk hemovitalia (för att öka de röda blodkropparna) i hans mat varje morgon och kväll. Och även om han verkar stark så orkar han inte lika mycket och ska inte utsättas för stress.
Om ungefär 10 dagar ska vi till veterinären igen för att ta bort stygnet han fick på utsidan och för att kolla blodvärdet igen.

Men Jeppe är hemma nu igen och alla är vi så väldigt glada över det. I går när vi lämnade honom trodde vi aldrig att vi skulle få se honom igen och kunde inte sluta se honom framför oss och höra hur han skrek. Men allt gick bra, han är stark och
blir starkare. De andra katterna börjar även att acceptera honom igen (i går ville de inte vara i närheten av honom, antagligen pga lukten).

Läs även det min mamma skrev i går i sin blogg.

________________________________________

För att skriva om lite annat (om ni inte redan slutat att läsa pga den långa texten) så kan jag komma med lite "jobb-nyheter". I går ringde Tom från Aktivitetshuset och sa att jag, på tisdag, ska till Berget (ett äldredomshem) för nu är det i stort sätt klart att jag ska få ett 6 månaders jobb (precis som min älskling) inom hemtjänsten. Nu är ju inte det direkt mitt drömjobb, men jag tror att det kan vara roligt iaf, hoppas bara att jag klarar av det.
Och jag vet vad det första (iaf en av de första sakerna) är jag ska göra när jag får min lön.
Skriva in mig på körskolan!

Nej, nu ska jag gå och tvätta lite kläder.

Nötfria

Nu är det gjort. Nu är Jeppe och Bus av med kulorna.

Varken Jeppe eller Bus har varit utanför dörren (förutom när de smitit ut i trappuppgången) så de var INTE glada över att komma ut. Vi hann inte mer än att komma utanför lägenhetsdörren förrän Jeppe började skrika och Bus svarade. Ett plus är att de verkade inte mer rädd för bilen än för världen.

Vi var och hämtade dem vid ett ungefär (då hade dem varit där i 2½ timme), vi tyckte att det var bäst att ta hem dem medan de fortfarande halvsov.

Eftersom de hade kissat på sig ganska mycket i buren, hos veterinären, fick vi några "plastfiltar" att ha om dem när vi åkte hem. Väl hemma la vi dem i deras fåtölj i storarummet, men där ville de inte stanna länge. Båda två försökte hasa sig ner på golvet och i väg. Men bakbenen ville inte det de ville (hade ganska roligt åt det, det ser ju faktiskt ut som om de vore fulla när de vinglar...), till slut gav dem upp och la sig på golvet.
Då la vi dem på fåtöljen igen där de somnade.
Nu har den senaste sprutan börjar verka så de är uppe och vinglar i lägenheten. Zoomer och Sussie viker inte från deras sida och håller koll så att allt går bra. Lillan och Topsy däremot har gömt sig under soffan och vägrar att komma fram. Det är väl lukten de inte känner igen skulle jag tro.

Får väl se när Jeppe och Bus blir hungriga. De, till skillnad från resten av katterna, har ju inte ätit sen i går kväll. Men just nu verkar de inte så sugna på annat än att sova, testa sina ben och tvätta sig.

Jeppe och Bus

Nu slipper vi åtminstone att oroa oss om att det ska bli fler katter. Det räcker så gott med 6 st.

Taskig flickvän

Ja, det är inte bara Peter som kan vara taskig. Jag kan det med. =o)
Häromdan, tror det var i torsdags, så hade Peter lite svårt att komma upp på morgonen och eftersom jag är lite av en tidsnazist (har INGET med riktig nazismen att göra!) så tänkte jag hjälpa honom lite så att han inte kom för sent till jobbet.
Tyvärr är det så att... Ja, jag kan vara en riktig plåga! Särskilt när jag på morgonen ska väcka någon (det kan min kära mor och bror intyga). Och den här gången var inget undantag. Jag höll på tjata och tjata: Gå upp nu Peter. Ska du inte gå upp nu Peter. Det är dags att gå upp nu Peter. Du får inte komma för sent nu Peter. Upp nu Peter. Klockan är mycket Peter. Och så vidare. Samtidigt som jag höll på att putta till honom hela tiden.
Snacka om att han blev sur! ;oD
Oftast mumlade han bara saker som jag nog är tacksam för att jag inte hörde. Men så kom det små uppmaningar som: NU FÅR DU TA OCH SLUTA! Som fick mig att vilja störa honom ännu mer. Tihi tihi...
När han väl kom upp la jag mig till rätta bland dem varma sängkläderna och somnade så småningom om.

Jag tror det var på lunch sen som han beskrev hur han hade uppfattat morgonen. Enligt honom hade jag varit oförskämt pigg och tjatat på honom så att han höll på att explodera, och när han sedan väl gick upp hade jag lagt mig till rätta (och här går hans röst nästan upp i falsett) och somnat om!
Skandal vet ni! Och ni skulle ha sett hans min... Jag höll på att skratta ihjäl mig!

Så, det gör nog inte så mycket det där med bunken och att han skrämde mig halvt fördärvat. Jag fick min hämnd och kan få den i stort sätt när som helst.
För en sak, mina kära läsare (mamma, Peter och ibland Peters mor) jag kan verkligen vara en riktig plåga! Moahahahahhaha.... ;o)

Taskig pojkvän

Jag har kommit fram till att min pojkvän är ganska taskig.
Han brukar alltid "fnissa" lite när jag inte når tex en bunke på översta hyllan i köket och sedan mår han nog ganska bra när han, utan att ens höja sig på tå, tar ner bunken och ger mig den. Den minen han har då får en ibland att vilja nypa honom ordentligt i näsan. ;o)
Häromdan ville jag verkligen få ner den där bunken helt själv. Så jag skräckte på mig så mycket jag bara kunde, hoppade och gruffade. Till slut tog jag en "stektång" och började putta till bunken så att den kom längre och längre ut.
Ni kan tänka er hur gärna jag verkligen ville ha ner den alldeles själv när Peter stod jämte hela tiden och småflinade åt mig.
När jag puttat till den tillräkligt, för att den ska ha en kant utanför hyllan som jag kan få tag i med fingrarna, släpper jag tången och sträcker mig på riktigt ordentligt och får tag i den så pass mycket att den lutar över kanten och är på väg att trilla ner.
Jag sträcker upp både händerna så att jag kan ta emot den.
Den är på väg.
Jag ser den komma.
Den är nära.
DÅ sträcker den småflinande Peter upp handen och puttar in den längst in på hyllan igen.
Tror ni jag blev glad då?

...

En annan händelse som stärker den teori jag har om att Peter har en mörk sida:
Jag ligger lugnt på soffan och tittar på Tv medan Peter sitter vid datorn. Jag känner att jag är lite sömnig och sluter ögonen för en sekund.
Antagligen nickade jag till.
Under tiden hör Peter att jag snarkar och går fram till mig. Fastän han vet så väl att jag inte klarar av att ha något eller NÅGON framför ansiktet när jag vaknar (det har han märkt tidigare), så lutar han sig fram och ger mig en puss.
Allt jag märker är att jag vaknar av att något varmt och fuktigt är på mina läppar och att något stort och mörkt är precis framför ansiktet.
Vad gör jag då? Skriker så klart!
Sedan har han mage att säga att JAG skrämde HONOM!

Jisses... Undrar om han verkligen vill ha en flickvän? ;o)

Nä, nu ska inte jag vara taskig. Peter har sina bra stunder med. Ibland. Någon gång. Eller?
Det måste ju inträffa! ;oP

Förresten är det 7 månader sedan vi blev tillsammans i dag. Wee!
Älskar dig Peter!