Tanden och jobbet

Ja, jag kan ju börja med att säga att tanden är näst intill helt bra. Tyvärr ska jag tillbaka till tandläkaren i slutet av augusti och fylla igen. Just nu har jag medicin i tanden som ska ta död på alla bakterier (hade en kraftig inflammation under den förra rotfyllningen jag gjorde på samma tand...) och så gjorde dem bara en provisorisk lagning.

Jag vet inte vad som är vanligt vid en rotfyllning, men förra gången jag gjorde en så var tandläkaren väldigt noga med att det var ordentligt bedövat innan han ens började peta på tanden. Den här gången fick jag ingen bedövning alls. Han började borra, spände upp den blåa gummiduken, smetade på bakteriedödande medel och sedan satte igång med det som verkligen gjorde ont, den s.k. "slipningen".
När det gjorde som ondast och tårarna bara strömmade, försökte jag att tänka på att det onda skulle vara över efter det här. Men jag kan ju inte direkt påstå att det lindrade, även om det kändes skönt att tänka så.

När det var över sa dem åt mig att ligga still ett tag efter att dem tagit bort gummiduken. Och när de tagit bort det förstod jag varför. Det gjorde inte det första gången, men den här gången snurrade det jättemycket.
Jag vet inte riktigt hur jag klarade det, men efter det så gick jag ut till receptionen, betalade hälften (resten kunde jag betala nästa gång jag kom) och gick sedan vidare ut på parkeringen där mamma stod och väntade. Och precis som jag var för Peter dagen innan, var jag väldigt tacksam över att mamma var där.
Sedan satte jag mig i bilen. Det var då det brast och jag illipade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så ont gjorde det.
Mamma skjutsade mig tillbaka till Peters lägenhet där jag tog ett par panodil, lade mig på sängen och lipade ca en halv timme innan jag slocknade.
När jag vaknade sedan hade Peter precis kommit hem och jag hade knappt någon värk alls i tanden för första gången på över en vecka.
Några dagar efter det kunde jag t.o.m. börja tugga med tanden (innan fick jag t.ex. skära mackorna i bitar och stoppa in i munnen innan jag kunde börja tugga dem) och nu känner jag ingenting.

Jobbet på Södermalm går utmärkt. Jag var på Malmen i ca 3 veckor och nu ska jag vara på Söder i lika många veckor innan jag går tillbaka till Malmen. I början trivdes jag knappt alls på Söder. De som jobbade där tog inte "in" mig så mycket , de såg mig mest som en sommarjobbare som inte gjort något inom vården innan. Var ganska tråkigt eftersom jag mest bara tittade på då. Men nu, när de som varit på semester kommit tillbaka kan jag inte avgöra om jag trivs bättre på Söder eller på Malmen.
Jag får själv ta upp en del av dem och ska en vårdare lära mig något så förklara dem hur jag ska göra under tiden jag gör det, i stället för att bara visa mig eller säga till mig att göra det. Det tycker iaf jag är det bästa sättet att lära någon.

Men jag måste säga att jag saknar de boende på Malmen. Allihopa var de så mysiga och goa.
Fast, jag kommer säkert att sakna de boende på Söder när jag går tillbaka till Malmen. =o)

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är en fördel eller en nackdel. Men nu på Söder har jag fått ett schema, vilket betyder att jag jobbar olika tider. Som den här veckan så börjar jag 7 alla dagar utom onsdag, men sluter 16 måndag och tisdag, 15 på torsdag och 13 på fredag. Och i dag börjar jag inte förräns 13 och slutar 20.30. Tyvärr blir det ju ingen sovmorgon för mig iaf. Först och främst av anledningen att jag måste gå upp tidigt för att somna tidigt så att jag orkar i morgon bitti.
Sedan så måste jag ju se till att pojken kommer upp...
Men det är ingen fara, nu har jag ju fått tid till att tvätta lite.

Vilken skitvecka!

I fredags såg jag fram emot en skön helg i stugan med avkoppling och lite pyssel i trädgården. Dessutom skulle vi ju på Sunhults loppmarknad.
Visst var i stugan, och på loppiset. Men under hela tiden hade jag en grym värk i högra framtanden. Och nu efter helgen... Har fått sjukskriva mig från jobbet både i går och i dag. Jag kan inte göra så mycket. Är trött om dagarna och sover emellanåt eftersom jag inte får göra det om nätterna pga tanden. Jag kan inte äta något som jag måste bita av något på, kan äta hårda saker om jag stoppar det direkt i munnen, men det blir inte mycket då eftersom det snart gör för ont.
Jag avskyr att äta tabletter, gjorde det så ofta under högstadiet pga den nästan kroniska huvud- och magvärken jag hade då. Men de senaste dagarna har jag räknat minuterna fram till nästa gång jag får ta en värktablett. Tyvärr försvinner inte värken helt då, långt ifrån, men den lindrar en aning även om det bara är för en kort stund.

Ringde tandläkaren i går och fick en tid redan samma dag. När jag kom dit frågade de en massa och jag berättade att jag för 4 år sedan hade haft liknande problem med samma tand. Jag skulle till tandläkaren och laga tanden, men de gjorde inget bra jobb så jag fick snart komma tillbaka och göra om det eftersom de inte hade rengjort hålet ordentligt innan de täppt igen det igen. Så fick jag göra en 3-4 ggr innan jag bytte vårdcentral till Nässjö (i samband med att jag började skolan där) där de gjorde en rotfyllning och sedan var allt bra.
I 4 år åtminstone.

Tandläkaren i går (efter gymnasiet bytte jag tillbaka till Tranås) började knacka på tänderna runt ikring den onda och frågade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Sedan knackade han på den onda tanden och jag var nära på att skrika. Sedan knackade han lite runt om igen och sedan på den onda igen. Hade det inte varit just för att det gjorde så himla ont hade jag gett honom en fin blåtira.
Efter det tog han ett kort. Och när han hade tittat på det sa han att kan inte kunde se något som inte fanns där efter rotfyllningen jag gjorde.
Nähä, tänkte jag. Jag inbillar mig väl kanske smärtan då. Men han sa att det antagligen är så att det har blivit något fel under rotfyllningen, som smuts var eller liknande. Det enda han kunde göra var att öppna upp, rengöra och sedan göra om rotfyllningen.

Därefter skulle han slipa bort lite av den tanden och den nedanför så att jag inte skulle komma åt den lika mycket och det skulle göra ond. Och mellan de väldigt onda slipningarna skulle jag tugga och bita igen hårt på ett litet papper som skulle visa om jag kom emot tanden mycket.
Jag skulle alltså tugga och bita igen hårt. TUGGA OCH BITA IGEN HÅRT.
Jag kunde hålla mig tills jag satte mig upp, då kom alla tårarna. Det kändes ganska pinsamt att börja gråta inne hos tandläkaren. Fick dock en kram av sköterskan och en klapp på axeln av tandläkaren. Sedan sa han åt sköterskan att hitta en ny tid så fort som möjligt.
Ska dit i dag kl 14.20.

När jag torkat tårarna gick jag ut till min underbara pojkvän som satt jag väntade i väntrummet. Sedan skulle vi cykla hem. När jag låst upp cykeln började jag att gråta igen. Det kändes som om en hammaren var på och hamrade på tanden. Jag var väldigt glad och tacksam över att Peter fanns där just då.
Tidigare hade han även köpt soppa, glass och jordgubbar till mig... Jag har verkligen haft tur som har träffa honom!

Så nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 14.20.
Jag fasar inte för själva "ingreppet", jag har ju gjort det tidigare och det gjorde inte ont knappt alls. Det jag däremot verkligen inte ser fram emot är tiden innan bedövningen då han säkerligen kommer att pilla på tanden + kostnaden. Jag kommer inte att behöva betala något i dag eftersom de inte kommer att bli klara med tanden, men nästa gång får jag punga ut med mellan 1700 och 1800 kr. Kunde inte det här ha hänt förra året då det var gratis för min del?

Mamma skulle komma in till stan (de är ju i stugan) och handla lite och då skulle hon passa in så att jag kan få skjuts till och från tandläkaren.

Nu ska jag lägga mig ner en stund, tabletten börjar sluta att verka.

Första veckan på jobbet

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här veckan. Jobbig. Lätt. Slö. Fullt upp. Påfrestande. Rolig.
Japp, Jenny har till slut fått jobb.
Kanske inte ett sådant jobb som jag helst ville ha, det är "bara" i 6 månader och inget vidare betalt. Men som jag ser på det: Ett jobb, vara i 6 månader och jag får betalt. =o)
Min titel är egentligen ungdomsresurs, men jag gör i stort sätt samma saker som ett vårdbiträde. Jag har ju sommarjobbat 2 veckor tidigare på ett äldreboende och trivdes ganska bra. Felet var att jag bara var 14-15 år då och fick inte göra så mycket. Nu är jag ju över åldersgränsen. Dock skulle jag behöva gå en kurs i "flytteknik" men alla platser är tillsatta. Får se hur det blir.

Den här veckan och nästa vecka har/ska jag jobba från 7:oo till 16:00 och visst är det segt att gå upp och gå till jobbet när man tidigare kunde ligga och dra sig på mornarna. Men det är bra också. Jag som har sömnproblem periodvis, har aldrig sovit så gott som de här nätterna. =o)
Halva v.28 till v.31 ska jag vara på en annan avdelning än den jag är på nu (det är inte "min" avdelning så glada över, de vill ha mig för mig själv...) och då blir det andra tider. Som tex första dagen då jag börjar 13:00 och slutar 21:15 och dagen därpå jobbar jag 7:00 till 14:30.
När jag kommer tillbaka till "min" avdelning igen ska vi ev göra upp ett schema till mig så att jag får lite olika tider.

Hur trivs jag där då? Ja... I börjar var det lite sådär, jag visste inte vad jag fick och inte fick göra och kände inte en kotte. Nu har jag börjar komma in i det lite mer. Och jag måste säga att jag faktiskt trivs ganska bra. Visst kan det vara lite jobbigt ibland. Det är ju en avdelning för dementa och de flesta av dem behöver hjälp med i stort sätt allt. Fast de är ju så söta också. I bland räcker det med att man kanske säger att det var en fin blus de har på sig och de spricker upp i ett ljuvligt leende.
Sådant tycker Jenny om!

Nu är det 50 minuter kvar tills min mor kommer och hämtar mig. Hela veckan har jag bott hos min pojkvän. Och det är inte bara eftersom jag älskar att vara i närheten av honom, utan även eftersom resten av familjen flyttar upp till sommarstugan nu (dit jag ska när mamma kommer), plus att ifrån hans lägenhet är det bara 3 minuters promenad till jobbet. =o)

Ingen sovmorgon får jag i morgon heller. Nej, då ska vi till Sunhults loppmarknad vid 8. Det är tradition att åka dit varje år. Och dessutom skoj.
Ingen sovmorgon på söndag heller eftersom jag måste gå och lägga mig tidigt på kvällen om jag ska orka upp på måndag.

Nåväl...
Ser fram emot när jag börjar få min lön. Har stora planer då. För det första ska jag skriva in mig på körskolan så att jag äntligen kan ta körkortet. Sedan ska jag leta lägenhet så att jag kan flytta hemifrån, betala av min kamera, köpa ny kamera m.m.

Nä, nä. Nu ska jag packa ihop alla min grejer jag slängt runt i pojkens lägenhet.

Ha en underbar helg!!!

Våran lilla Jeppe

Tisdagen var en mycket lång och hemsk dag. Om ni läst bloggen innan den här vet ni att vi lät kastrera två av våra katter då. Allt gick hur bra som helst tills Jeppe (en av katterna) skulle hoppa upp på en bänk och slog i kulpåsen. Sedan var det en stor pöl av blod nedanför honom och blodet fortsatte att troppa.
Ungefär en halvtimme efter detta (vid halv 6) ringde jag till veterinären för att fråga vad vi skulle göra, det slutade inte att blöda. Men hon sa bara att hon inte trodde att det var någon fara. Jag beskrev hur det bildades pölar och att det troppade, men det tyckte hon ändå inte var någon fara. Vi kunde åka ner till henne om vi ville men jag tyckte inte att det behövdes eftersom hon sa att det var normalt att blöda. Men vi skulle ha åkt dit. Vid halv 9 (tror jag) så började vi ringa runt igen. Veterinären här i stan har inte sitt nummer listat och när vi ringde en privatpraktiserande sa hon bara att hon hade semester så hon kunde inget göra. Mamma förklarade för henne att Jeppe höll på att förblöda, men svarade bara nonchalant att dem inte kunde hålla på att ta emot djur så där och att hon ändå hade semester. Hade det varit jag som ringt henne hade mamma nog fått tvätta munnen på mig efteråt.

Jag vet inte hur många samtal vi ringde runt om till folk. Det var till Mjölby, Eksjö, Nässjö Jönköping, Gränna, Österbymo mfl.
Till Österbymo kom vi faktiskt fram, med de sysslade bara med lantgårdsdjur och kunde inte hjälpa oss. Men hon som svarade var så snäll och orolig, hon och hennes man försökte verkligen hjälpa till så mycket dem kunde. Skönt att veta att det finns sådana personer med.
Sedan fortsatte vi att ringa. Jag tom ringde 112 för att jag hade läst i telefonkatalogen att man kunde det. Men de svarade att de inte längre hade något samarbete med veterinärer.
Det var här som jag bröt i hop och började gråta. Det kändes bara så hopplöst. Mamma fick fortsätta att ringa.
Runt 11-tiden kom mamma fram till någon i Mjölby som hänvisade oss till ett annat nummer som sedan hänvisade till Valla djurklinik i Linköping. De har jour dygnet runt och vid halv 1 var vi framme där.
Med tanke på att mamma är sjukpensionär och varken John eller jag har jobb blev vi skräckslagna när vi fick reda på att bara jouravgiften skulle gå på 1500 kr. Men eftersom vi älskar Jeppe så var det bara att bita ihop och ta ut alla våra pengar.

Väl där följde jag med veterinären och sköterskan in till rummet med Jeppe medan John och mamma väntade utanför. När hon (veterinären) tog upp Jeppe börjar blodet att spruta rakt ut och blicken hon och sköterskan delade sa allt annat än att han skulle klara sig. Därefter vänder hon sig om mot mig och frågar om hon ska prata med mig eller med dem därute. Det är ett under att jag inte bröt ihop igen.
Men det var inte det jag befarade utan bara att vi skulle räkna med att det skulle komma att gå till flera tusen för operationen och om de inte satte igång genast så skulle han förblöda. Han var redan ganska blek.
Vi visste inte hur vi skulle klara av det, men på något sätt skulle det gå, vi tänkte inte förlora Jeppe.

Därefter gick vi tillbaka till bilen och försökte lugna ner oss. Stackars John fick trösta både mamma och mig. Straxt innan 1 åkte vi hem. De skulle ringa när de visste hur det gick.
När vi kom hem möttes vi av alla blodfläckar vi ännu inte hunnit att tvätta upp och satte igång med det. När John kollade telefonen såg han att kliniken hade ring tre ggr (de hade numret till mobilen men det var så dålig teckning) och eftersom det gått så kort tid trodde vi att det var klippt.
Straxt efter det ringde dem igen. John fick svara för han var det ende som kunde prata. Några sekunder in på samtalet visade han tummen upp för mig. Snacka om vilken lättnad man kände!
Operationen hade gått väldigt bra. Han hade förlorat mycket blod men var ung och stark.

Efter en natt utan sömn, med sprängande huvudvärk och svullna ögon gick jag upp vid 8. Jag kunde ändå inte sova. Vid 9 ringde jag mormor för att berätta allt och vid 11 ringde jag kliniken och fick till svar att Jeppe mådde väldigt bra och att han redan ville komma ut ur buren, att han åt glupskt och gick på lådan helt själv. Vid 2 kunde vi hämta honom och ta honom med hem.

Vid halv 2 var vi framme. Vi var oroliga över hur vi skulle kunna få fram 4200 kr som det gick till (+ kostnaderna för medicinen) men som tur va så kunde man teckna ett djurvådarkonto som gjorde en avbetalning möjlig. Nu har vi pengar över till mat också.

Vi blev visade till ett rum där vi sedan fick ta emot Jeppe. Han skrek och ville absolut upp till sin mattes och husses famn. Vi fick turas om att klappa och kramar honom och jag tror aldrig jag har varit så enormt glad över att se en katt.

Väl hemma igen gav sig John och hans bästa vän ut på stan för att hämta ut antibiotikan och köpa lite mat till Jeppe och en krage (vi skulle fått en från kliniken men de glömde bort det).
Så nu ser Jeppe ut så här:

Jeppe med krage

Nu ska vi ge hon en tablett antibiotika två ggr om dagen samt blanda ner en tsk hemovitalia (för att öka de röda blodkropparna) i hans mat varje morgon och kväll. Och även om han verkar stark så orkar han inte lika mycket och ska inte utsättas för stress.
Om ungefär 10 dagar ska vi till veterinären igen för att ta bort stygnet han fick på utsidan och för att kolla blodvärdet igen.

Men Jeppe är hemma nu igen och alla är vi så väldigt glada över det. I går när vi lämnade honom trodde vi aldrig att vi skulle få se honom igen och kunde inte sluta se honom framför oss och höra hur han skrek. Men allt gick bra, han är stark och
blir starkare. De andra katterna börjar även att acceptera honom igen (i går ville de inte vara i närheten av honom, antagligen pga lukten).

Läs även det min mamma skrev i går i sin blogg.

________________________________________

För att skriva om lite annat (om ni inte redan slutat att läsa pga den långa texten) så kan jag komma med lite "jobb-nyheter". I går ringde Tom från Aktivitetshuset och sa att jag, på tisdag, ska till Berget (ett äldredomshem) för nu är det i stort sätt klart att jag ska få ett 6 månaders jobb (precis som min älskling) inom hemtjänsten. Nu är ju inte det direkt mitt drömjobb, men jag tror att det kan vara roligt iaf, hoppas bara att jag klarar av det.
Och jag vet vad det första (iaf en av de första sakerna) är jag ska göra när jag får min lön.
Skriva in mig på körskolan!

Nej, nu ska jag gå och tvätta lite kläder.

Nötfria

Nu är det gjort. Nu är Jeppe och Bus av med kulorna.

Varken Jeppe eller Bus har varit utanför dörren (förutom när de smitit ut i trappuppgången) så de var INTE glada över att komma ut. Vi hann inte mer än att komma utanför lägenhetsdörren förrän Jeppe började skrika och Bus svarade. Ett plus är att de verkade inte mer rädd för bilen än för världen.

Vi var och hämtade dem vid ett ungefär (då hade dem varit där i 2½ timme), vi tyckte att det var bäst att ta hem dem medan de fortfarande halvsov.

Eftersom de hade kissat på sig ganska mycket i buren, hos veterinären, fick vi några "plastfiltar" att ha om dem när vi åkte hem. Väl hemma la vi dem i deras fåtölj i storarummet, men där ville de inte stanna länge. Båda två försökte hasa sig ner på golvet och i väg. Men bakbenen ville inte det de ville (hade ganska roligt åt det, det ser ju faktiskt ut som om de vore fulla när de vinglar...), till slut gav dem upp och la sig på golvet.
Då la vi dem på fåtöljen igen där de somnade.
Nu har den senaste sprutan börjar verka så de är uppe och vinglar i lägenheten. Zoomer och Sussie viker inte från deras sida och håller koll så att allt går bra. Lillan och Topsy däremot har gömt sig under soffan och vägrar att komma fram. Det är väl lukten de inte känner igen skulle jag tro.

Får väl se när Jeppe och Bus blir hungriga. De, till skillnad från resten av katterna, har ju inte ätit sen i går kväll. Men just nu verkar de inte så sugna på annat än att sova, testa sina ben och tvätta sig.

Jeppe och Bus

Nu slipper vi åtminstone att oroa oss om att det ska bli fler katter. Det räcker så gott med 6 st.

Taskig flickvän

Ja, det är inte bara Peter som kan vara taskig. Jag kan det med. =o)
Häromdan, tror det var i torsdags, så hade Peter lite svårt att komma upp på morgonen och eftersom jag är lite av en tidsnazist (har INGET med riktig nazismen att göra!) så tänkte jag hjälpa honom lite så att han inte kom för sent till jobbet.
Tyvärr är det så att... Ja, jag kan vara en riktig plåga! Särskilt när jag på morgonen ska väcka någon (det kan min kära mor och bror intyga). Och den här gången var inget undantag. Jag höll på tjata och tjata: Gå upp nu Peter. Ska du inte gå upp nu Peter. Det är dags att gå upp nu Peter. Du får inte komma för sent nu Peter. Upp nu Peter. Klockan är mycket Peter. Och så vidare. Samtidigt som jag höll på att putta till honom hela tiden.
Snacka om att han blev sur! ;oD
Oftast mumlade han bara saker som jag nog är tacksam för att jag inte hörde. Men så kom det små uppmaningar som: NU FÅR DU TA OCH SLUTA! Som fick mig att vilja störa honom ännu mer. Tihi tihi...
När han väl kom upp la jag mig till rätta bland dem varma sängkläderna och somnade så småningom om.

Jag tror det var på lunch sen som han beskrev hur han hade uppfattat morgonen. Enligt honom hade jag varit oförskämt pigg och tjatat på honom så att han höll på att explodera, och när han sedan väl gick upp hade jag lagt mig till rätta (och här går hans röst nästan upp i falsett) och somnat om!
Skandal vet ni! Och ni skulle ha sett hans min... Jag höll på att skratta ihjäl mig!

Så, det gör nog inte så mycket det där med bunken och att han skrämde mig halvt fördärvat. Jag fick min hämnd och kan få den i stort sätt när som helst.
För en sak, mina kära läsare (mamma, Peter och ibland Peters mor) jag kan verkligen vara en riktig plåga! Moahahahahhaha.... ;o)

Taskig pojkvän

Jag har kommit fram till att min pojkvän är ganska taskig.
Han brukar alltid "fnissa" lite när jag inte når tex en bunke på översta hyllan i köket och sedan mår han nog ganska bra när han, utan att ens höja sig på tå, tar ner bunken och ger mig den. Den minen han har då får en ibland att vilja nypa honom ordentligt i näsan. ;o)
Häromdan ville jag verkligen få ner den där bunken helt själv. Så jag skräckte på mig så mycket jag bara kunde, hoppade och gruffade. Till slut tog jag en "stektång" och började putta till bunken så att den kom längre och längre ut.
Ni kan tänka er hur gärna jag verkligen ville ha ner den alldeles själv när Peter stod jämte hela tiden och småflinade åt mig.
När jag puttat till den tillräkligt, för att den ska ha en kant utanför hyllan som jag kan få tag i med fingrarna, släpper jag tången och sträcker mig på riktigt ordentligt och får tag i den så pass mycket att den lutar över kanten och är på väg att trilla ner.
Jag sträcker upp både händerna så att jag kan ta emot den.
Den är på väg.
Jag ser den komma.
Den är nära.
DÅ sträcker den småflinande Peter upp handen och puttar in den längst in på hyllan igen.
Tror ni jag blev glad då?

...

En annan händelse som stärker den teori jag har om att Peter har en mörk sida:
Jag ligger lugnt på soffan och tittar på Tv medan Peter sitter vid datorn. Jag känner att jag är lite sömnig och sluter ögonen för en sekund.
Antagligen nickade jag till.
Under tiden hör Peter att jag snarkar och går fram till mig. Fastän han vet så väl att jag inte klarar av att ha något eller NÅGON framför ansiktet när jag vaknar (det har han märkt tidigare), så lutar han sig fram och ger mig en puss.
Allt jag märker är att jag vaknar av att något varmt och fuktigt är på mina läppar och att något stort och mörkt är precis framför ansiktet.
Vad gör jag då? Skriker så klart!
Sedan har han mage att säga att JAG skrämde HONOM!

Jisses... Undrar om han verkligen vill ha en flickvän? ;o)

Nä, nu ska inte jag vara taskig. Peter har sina bra stunder med. Ibland. Någon gång. Eller?
Det måste ju inträffa! ;oP

Förresten är det 7 månader sedan vi blev tillsammans i dag. Wee!
Älskar dig Peter!

Hörnskrivbord, dofter och Peter

Tidigare kunde jag säga att jag sitter vid pojkens nya fina Mac mini (det är något särskilt med mac...). Nu kan jag säga att jag sitter vid pojkens nya fina Mac mini OCH hans nya fina hörnskrivbord/databord. ;o)

Peter och jag skulle gå ut en sväng i går för att ta oss något att äta och för att det var så härligt väder (dock lite blåsigt) och då skulle vi först gå till Jysk (som öppnade här i stan i torsdags) då Peter hade varit där i går och kollat in ett hörnskrivbord. Efter lite betänketid slog han till.
Det var först efteråt som vi kom på att det nog skulle vara lite tungt att bära det därifrån och hem. Som tur är har jag en gullig mamma som kom dit med bilen. Tack mamma!

Därefter blev det "ihopmontering". Pojken satt på golvet och pusslade meden jag tittade på och emellanåt fnissade... =o) Men nu står den här, alldeles träig och fin.

I förrgår var jag i sommarstugan. Det var ju så underbart väder att man kunde sitta ute i bara linne och inte frysa ens när det blåste. Men tyvärr verkade det som om gräset också tyckte detsamma eftersom det hade sträck på sig så mycket som möjligt.
Så det blev att klippa gräsmattan igen. Men tack vare korna som flydde och sprang lösa på gräsmattan i höstas (tror att det var då) när marken var lerig och mjuk och efterlämnade massor av hålor så går det knappt eftersom gräsklipparen bara fastnar i marken. Kul.

Sedan tvättade jag av bilen när vi ändå var där uppe. Dock inte så noga, det behöver vi nog pasta till. Men iaf så hade vi inget medel till fönsterna så mormor sa att jag kunde blanda ättika med vatten och spruta på. Mmm ättika... Det både smakar och luktar gott. =o)

Ja, jag är ganska mycket för lukter. Jag har väldigt svårt för lukter som inte luktar gott. Jag tror inte att jag skulle tex spy om jag skulle se något riktigt äckligt, däremot skulle jag nog göra det om jag kände lukten.
Lite roligt, medan Peter vill lukta på det mesta, vill jag SLIPPA lukta på det mesta. OM det inte är så att det luktar gott. Jag kan bli alldeles lyrisk av något som luktar gott. Tänk bara att stå i en skog när det nyligen har regnat. Eller att stå i en trädgård (jag tänker då på den i stugan) när luften är varm, gräset är nyklippt och vinden för med sig alla dofter från blommorna, sirénerna, körsbärsträden och buskarna. Mmmm...

I fredags fyllde ju Petra år och då var vi och Emelie ute en sväng. Det var roligt, det var ett bra tag sedan vi var det bara vi tre. Men jag kan inte precis säga att det var mycket folk. Fast å andra sidan kan man ju inte säga att vi var på ett ställe där de flesta i vår ålder går till. Så vill man träffa tex killar så går man någon annan stans. Men eftersom både Petra och jag är i stadiga förhållanden och mycket kära så går vi ut bara för att umgås och ev träffa någon bekant. Därför är Baronen ett bra ställe eftersom de inte spelar lika hög musik. Däremot träffar man ibland en hel del på torget efter 1. Det som är bra med en småstad som Tranås: Folket går till olika ställen under kvällen, men vid 1 så samlas alla på torget.
När vi stod där kom det fram en kille som försökte få med oss på efterfest. När han tjatat en stund började han ropa på sina polare som även de, när de kommit fram, började tjatat om att vi skulle hänga med. Alla hade de druckit för mycket och visste säkert knappt vad de själva sa. Förutom en av dem. Han däremot stod mest tyst med en stadig blick och lyssnade. Till slut tröttnade vi en del på dem och började prata om saker bara vi sinsemellan. Men när jag började prata om att Peter nog satt hemma och programmerade just då på sin nya Mac tog "den tysta killen" några steg framåt och började fråga i vilket språk Peter programmerade i osv och lyssnade faktiskt när man svarade. Jag tror att Petra och jag Emelie blev lika förvånade. Sedan började vi prata om katter och brandalarm som går på av ingenting. Det är nog första gången jag har träffat en främmande kille på torget efter 1 som INTE är full. Tummen upp till alla killar och tjejer som är så! ;o)

Vid 2 var vi trötta och sa därför hej då till killen och hans polare och gick sedan hem. Och vad finns det som är bättre än att gå hem till sin pojkvän och få en rejär kram av honom? Inget, särskilt inte när pojkvännen är Peter! =*

Jisses vad varmt!

Jag cyklade till och från Aktivitetshuset nyss och är nu så varm att det faktiskt känns lockande att krypa in i frysen och stänga dörren. Det är sådana här dagar man ska vara på landet. Närmare bestämt i våran sommarstuga. Tänk att sitta ute och bara koppla av med en bok. Hoppas vädret håller i sig hela helgen (om jag ska klaga så kan det blåsa liiite mindre, tack) så att man bara kan ta det lugnt när vi åker dit. Förra helgen klippte jag både gräsmattan och körde med trimmern och just nu känns det väldigt skönt att ha det gjort.

Förutom den lilla turen till Aktivitetshuset nu på morgonen, kommer det här nog att bli en mycket trevlig dag. Min bästa vän fyller 20 i dag (GRATTIS PETRA!) så det ska firas. Och både innan och efter ska jag till min älskling (puss, Peter!). Dessutom är det fint väder och jag är på strålande humör!

Förresten, det är ingen som har några bra förslag på vad man kan ge till en tjej som fyller 20? Jag får inte pengar förrän nu i eftermiddag och måste snabbt komma på något till henne. Jag älskar att köpa saker till andra, såvida jag har pengar och vet VAD jag ska köpa.
Nä, antar att ni har lika många idéer som jag just nu...
Nåväl, jag kommer på något.

Ha en så underbar dag allihop!

Studieplaner

Har kollat runt lite efter olika utbildningar och hittat ett par som låter intressanta. Men det är ju lite sent att söka in nu till hösten. Tom på aktivitetshuset tycker att jag ska göra det iaf eftersom jag kan få en plats som reserv. Men innan dess måste jag väl läsa in något ämne vilket nog bara är bra. Kan behövas en mjukstart till pluggandet eftersom det iaf var ett år sedan jag senast satt vid skolbänken.

Ett ämne som jag i stort sätt måste läsa är matematik C. Jag läste A och B på gymnasiet och hade ganska lätt för det. Men jag är sådan att använder jag mig inte av det jag har lärt mig så glömmer jag bort det ganska fort. Så jag får väl se hur det kommer att gå när jag kastar mig in i C. Förhoppningsvis kommer minnet för en gångs skull att backa upp mig, annars kommer jag väl att sitta där som ett fån och räkna på fingrarna.

Det var dock ett program som sista anmälningsdagen var i oktober och sedan började man till vårterminen. Det skulle inte vara så dumt. Då hinner jag ju också bekanta mig med tanken lite mer. Tror ändå inte jag hittar ett jobb innan dess och i stället kan jag söka praktik inom något med djur och se om det skulle passa mig eller inte. Hm... Låter ju nästan som en plan.
Fast ni ska se att arbetsförmedlingen och aktivitetshuset tycker något helt annat.

Första dagen på Aktivitetshuset

Då har man börjat på Aktivitetshuset då. Var där första gången i dag och ska tillbaka på onsdag. I morgon ska jag i stället till Arbetsförmedlingen för att prata om vad det finns för möjligheter till studier. Det är lustigt, min handläggare på Af var på mig om att hitta praktikplats, det tyckte hon var det viktigaset just nu (förutom att söka jobb då). Men handläggaren Tom på Aktivitetshuset tycker det är bättre att börja studera.
Folk får gärna bestämma sig!

Annars hade jag faktiskt tänkt att söka praktik på veterinärskliniken här i stan. Av någon anledning har jag blivit ganska sugen på att prova på att jobba med djur. Jag har ju ingen som helst erfarenhet av det förutom den jag får av att ta hand om mina 6 ullbollar hemma. Och inte heller någon utbildning, så det är inte säkert att någon skulle vilja ha mig ens som praktikant. Jag skulle ju kunna vara mer i vägen än till nytta.
Men, det kan ju inte bli värre än ett nej. Så jag får se vad som sägs i mon. Finns det inget bra just nu så kan jag ju ringa och fråga.

I bland får jag sådan lust att vara med om något nytt. Jag vet inte hur jag ska förklara det... När jag började gymnasiet så var det ju en helt ny skola i en stad som jag inte kände så väl, med många nya ansikten och nya rutiner. Visst var det nervöst och lite jobbigt att inte känna till allt omkring sig. Och just då så uppskattade jag det kanske inte så mycket. Men nu så saknar jag det. Jag tycker om att komma till en plats jag inte känner till och sedan utforska det och göra mig hemmastadd där. Det är mysigt.

Den upplevelsen skulle jag gå miste om om jag valde att studera på distans. Jag har kollat runt lite vad det finns för kurser och program man kan gå på distans och det finns en del för utbildningar med data. Och det är jag ju intresserad av. Det vore ganska smidigt också eftersom jag varken slipper pendla eller ev flytta. Men samtidigt vore det roligt att träffa lite nya personer och se några nya platser.
Så vad göra?
Skulle tro att det för närvarande bli att vänta och se.

Lite bilder

Egentligen har jag inget att skriva i dag. Vi skulle upp till stugan för att greja lite men eftersom det har regnat i natt är det för blött för det.

Nej, i stället vill jag bara dela med mig av dessa bilder på mina underbara katter, Zoomer och Sussie, när de var ca 7-8 veckor.


Zoomer och Sussie


Sussie


Zoomer x2


Zoomer och Sussie


Sussie

Dessa bilder får mig även att tänka på hur bra man egentligen hade det i skolan. Man fick i stort sätt hur mycket fotoutrustning som helst gratis, som fotopapper, vätskor, s/v film osv. Mycket, mycket trevligt! =o)

Stolt matte

Varje gång jag sover över några nätter hos pojkvännen blir Zoomer deppig. Sedan när jag kommer hem blir han antingen sur på mig eller jätteglad. Men den här gången när jag åkte fick han följa med.
I början tyckte han INTE om det. Gick omkring lite i Peters lägenhet och sniffade, sedan la han sig under soffan och stannade där ett bra tag.
Men när han hade varit där någon dag eller två började det att bli bättre. Han kom och strök sig mot benen och ville bli upplyft och klappad (katten alltså).
Sedan köpte jag en leksak till honom som såg ut ungefär så här:

Kattleksak

Den tyckte han var jätterolig. Så sött när han boxades med musen och ibland kunde han ta tag i den med tänderna och släpa upp den i sängen. Min gulle-Zoomer det! =o)

Är faktiskt ganska stolt över Zoomer. Visst var det lite sisådär i början. Men överlag så var han väldigt duktig. Sa man åt honom att gå ner från bordet så gjorde han det. Han förstörde ingenting och var bara så söt hela tiden.
På vägen hem skrek han i bilen, men han dreglade, bajsade eller kissade inte (som han gjort tidigare) utan var ganska lugn faktiskt och han gick hela vägen från bilen och till trappuppgången helt själv. Dessutom sprang han inte och gömde sig såfort vi kom innanför dörren som jag trodde utan pussades lite med Sussie och sedan var allt som vanligt igen.
Jag är en riktigt stolt matte!

Zoomer

Nej, nu ska jag gå och lägga mig... Har så himla ont i magen... =o(

Ingen mässa

Jaha, då har jag bestämt mig för att inte åka på Foto- och videomässan i morgon.
Tja, egentligen har jag inte bestämt mig för att inte åka. Jag har bara inte bestämt mig och därför kan jag inte åka. Har förresten inte pengar till det ändå så...
Men nästa år (som jag säger varje år) så SKA jag åka!

Har äntligen fått ändan ur vagnen och skickat in en intresseanmälan för att ge blod. Sen jag fyllde 18 har jag tänkt att göra det. Men det har bara inte blivit av. Men nu så.

Nej, nu känner jag att jag ska ta och sussa kudden.

Lite väder och mina katter!

Bläää... Vilket väder det ska vara då. Kallt, dimmigt och regnigt.
Så länge man är inne får det gärna vara så. Men jag ska ut senare i dag och då är det inte vidare trevligt. Särskilt inte om man ska cykla, dimman och regnet går enda in till underkläderna. Burr!

Nåväl, är det kallt får man väl kura ihop sig med någon av de här:


Bus och Jeppe


Sussie


Bus, Lillan, Jeppe och Topsy


Zoomer

Eller med sin pojkvän... ;o)